Örebrovändningen

Hos ett företag som jag arbetade med under en längre tid träffade jag en mycket trevlig örebroare. Han berättade för mig att han i Närkes Allehanda sett en insändare som beklagade sig över gnälligheten i Örebro (härlig ironi, jag vet) och tyckte att man "borde sätta upp en staty av stor rostig spik" i centrum som symbol för denna jobbiga attityd. Några dagar senare kom en motinsändare som hävdade att Örebro inte alls var så gnälligt som påstods, utan att tvärtom Västerås skulle ses som centrum i det så kallade gnällbältet. Jag höll förstås inte med, eftersom jag är uppväxt i Västerås.

Det är sen länge känt att alla som är från Örebro har ett favoritmotto. Detta talesätt som man kan dra fram när en förändring kommer på tal består av tre enkla ord. Kanske hör du dem uttalas på örebromål när du läser dem:

"Det går aldrig".

Sådär till vardags i företag hör man kanske inte orden "det går aldrig" särskilt ofta - men de finns där och lurar. Även om vi inte säger det rakt ut är det svårt att låta bli att tänka dem då och då. Ibland säger vi orden, fast de kommer ut som helt andra ord. Som när vi säger "det tror jag blir svårt". Det låter kanske mildare, men konsekvensen blir ofta densamma - att tysta den som kommit med ett förslag.

Jag har en metod som jag använder ibland för att hjälpa mig själv och andra att arbeta runt "det går aldrig"-reaktionen. Den använder jag för att minska risken att vi räknar ut goda idéer för tidigt.

Nyckeln till att hantera "det går aldrig"-problemet är att komma ihåg att mottot oftast är osant. De flesta idéer vi får på jobbet går faktiskt att realisera, frågan är bara vad de kommer att kosta i tid, pengar och energi. Därför börjar vi med att konvertera mottot till en fråga. Frågan lyder:

Vad skulle det krävas för att det här skulle gå?

Det är svårt att envist fortsätta att hävda att något aldrig skulle gå att göra, samtidigt som någon ställer en uppriktig fråga om vad som skulle krävas för att få detta något att hända. Genom att göra om den instinktiva reaktionen till en datafråga kan vi därför förvandla situationen från en återvändsgränd till något som till och med kan göra oss lite nyfikna. Jobbet som nu ligger framför oss är att försöka skapa en så bra bild som möjligt av vad som skulle krävas för att uppnå det vi önskar oss.

Ibland visar det sig att det vi vill uppnå är så gott som omöjligt, eftersom insatsen skulle vara för hög. Då är det så, och nu vet vi varför. Ibland visar det sig å andra sidan att det hela inte alls var omöjligt, utan genomförbart med en rimlig insats. Då kan vi ta ställning till om vi vill investera i förbättringen baserat på en faktisk analys av problemet, snarare än baserat på ett känslomässigt avfärdande. Oavsett utkomsten har vi lärt oss mer än om vi stoppat processen baserat på vår instinktiva magkänsla.